80-talet och lokalbögen

80-talet.

Först nämns några typiska företeelser från 80-talet. Det finns ingen speciell anledning till det mer än att jag fick för mig att tänka på 80-talet. Sen övergår inlägget till en liten reflektion över hårdrockens könsroller och skeva kvinnoideal. Håll till godo kära vänner och kom ihåg att; En blogg är en blogg. Ingenting annat än en blogg.

Reverb och efterklang.
Allt reverb du råkar höra på vilken virveltrumma som helst från den tiden var faktiskt på riktigt. Ofattbart idag men då var det tydligen rätt. Ibland blir det nästan svårt att höra när själva virveltrumslaget sker, den låter ju heeela tiden J Man skulle kunna tänka sig (och hoppas) att man lade på en massa effekter på musiken just för att man kunde… men vid närmare eftertanke så var det inte en total avsaknad av effekter på musiken under 70-talet heller, så det kan ju inte vara hela sanningen i alla fall. Speciellt okul blir det idag när man vill lyssna på denna musik från efterklangens årtionde. Det finns (jo, faktiskt…) hyfsad musik även från detta årtionde, men den låter sig knappt lyssnas på med dess svulstiga mixningar och arrangemang. Är det någon som har tips på musik som producerades under 80-talet som inte låter 80-tal så tas det gärna emot! Det hade varit kul att samla på sig lite sådant.

Hårtofsar i kulör.
Jag kommer ihåg att det fanns hårtofsar i olika kulörer som man kunde fästa på sitt vanliga hår. Jag har för mig att jag själv hade en blå tofs en kortare period, fäst i nacken. Nyttan med detta? Minns inte…

Tubsockor.
Vidare hade man tubsockor med byxorna nedstoppade i dessa tjocka svettbefrämjande tygstycken. Dumt kan tyckas, men på något sätt helt rätt just då. Det här tycks på något skumt sätt ha kommit tillbaka igen nu på senare år. Det finns kanske någon praktisk anledning förutom velocipedåkning utan kedjeskydd?

Chockfärgade sockor.
Visst fanns det även extremt starkt färgade strumpor som man med fördel bar i olika färger så att den ena foten var röd och den andra grön till exempel? Måste ju ha sett ut som en vandrande farled… Det var nog ingen långlivad trend.

Slime-klumpar.
Någon gång kring 1984 hade man en sorts slime-klump i en burk som man hade med sig lite varstans. Denna klump kastades på typ väggar och liknande så att den nästan fastnade. Den fastnade bara till den grad att den sakta åkte nedför den vägg man kastat den mot. Varför? Någon som minns?

Karateskor.
Fanns det inte något man kallade för karateskor? Jag har för mig att det fanns en typ av svarta skor utan snörning som kallades så, men minnet (förträngningsmekanismen kanske) sviker mig lite här…

Hockeyfrillan.
Hockeyfrillan gjorde åxå entré på 80-talet. Väl? Mycket kulig frisyr det där. Den är kanske en av de saker som faktiskt lever kvar sedan dess?! Eller finns det andra märkliga företeelser eller attiraljer som härstammar från 80-talet (förutom Magnus Uggla) som fortfarande existerar/används? Tipsa hemskt gärna!

Tjejliknande hårdrockare.
Inom den ack så tuffa hårdrocken uppstod på 80-talet en sidoart där det visuella uttrycket gick ut på att de tuffa hårdrockarna skulle se så tjejlika ut som möjligt. Inget direkt fel med det, det blir bara lite kul och skrattretande när de skulle vara så förbaskat hårda och tuffa på alla andra sätt… Fast det kanske gjorde det extra tufft, att våga sig på detta inom just den genren?!

Annars är det ju just tjejer i olika former som exploateras och utnyttjas av dessa hårdrockare, framför allt var det i alla fall så på 80-talet. Det var rätt mycket nakna brudar med stora bröst på både konserter och i videos om man säger så J Nu för tiden är det väl mer den samlade hip-hopelitens stora mål, att förnedra det täcka könet på detta sätt?

Jag var nyligen på Sweden Rock Festival (SRF) i ett jobbärende och det var kul att se lite olika fenomen nu 2008. Där var extremt tuffa (utseendemässigt) män i läder, med rakade huvuden och skägg som såg farliga och tuffa ut. Där var åxå gott om tjejliknande manliga rockers som var lite spädare (och idag liiite mer tunnhåriga, haha) och mesigare. Vidare lirade ärke- och läderbögen Rob Halford (Judas Priest) på festivalen till full uppskattning av de flesta. Vid en scen på SRF var det ett antal akter som lirade där den övervägande delen av bandmedlemmarna var tjejer. Det jag tyckte var en aning anmärkningsvärt där var att flera av de brudar som lirade där var halvnakna och på ett något absurt sätt försökte se ut som de brudar de andra tuffa hårdrockarna visar upp i sina videos och på sina konserter. Det var by the way likadant bland festvalens kvinnliga besökare till stor del. Alltså ingen revolt här inte, mer en fogning efter det mycket skeva kvinnoidealet som återfinns inom hårdrocken till stor del. Jag var mycket förundrad över detta. Jag fattar inte riktigt hur man ska kunna bli tagen på allvar om man agerar så. Men, men…

Hur som helst, vilken jävla härlig blandning och sörja. Man skulle kanske kunna tänka sig att alla dessa människor inte skulle kunna hålla ihop och sams. Men se, det kan de absolut. Det är en himla skön och hjärtlig stämning på SRF. Det verkar faktiskt som om hårdrockare är lite extra fördomsfria och accepterande (på vissa sätt) i sitt leverne. Eller är det bara under en vecka om året, under dessa omständigheter, när det är SRF det är så? Man kan ju bara att hoppas att man accepterar lokalbögen på jobbet åxå de resterande 51 veckorna om året till exempel…

Kärlek / Danne