Döda tysken med Rock n’ Roll!

OBS!!! Ordet tysk används här på ett sätt som kan (om man tolkar väldigt fel) kännas nedlåtande för personer med tysk nationalitet, härkomst eller anknytning. Detta är absolut inte min mening! Det här handlar inte om att ha tysk nationalitet eller liknande. Begreppet tysk används (felaktigt) här som ett samlingsord för ordning, bakåtsträvan och ”jag-har-rätt-mentalitet”. Typ. Jag ber om ursäkt om någon ändå skulle känna sig förnärmad.

En ”tysk” är per definition lite stel i knävecken, ordningsam och aningens barsk. Tysken har ett kontrollbehov utöver det normala. Tysken är noga med att andra ska göra rätt. Och rätt är i det här fallet synonymt med att saker ska göras på tyskens sätt. En röd dekal med bokstaven ”M” på en bil är en indikator för att lokalisera en tysk, en polisuniform kan vara en annan.

Haken är bara att om vi ger tysken rätt så kommer vi aldrig någonstans i vår utveckling. Då kommer vi alltid att göra saker så som vi har gjort dem förut. Om och om igen.

Själv stöter jag på en form av tysken nästan dagligen. Eller rättare sagt ett regelverk som tysken hittade på för jättelänge sedan och som tysken såklart tycker fungerar minst lika bra idag som tidigare just därför att det en gång för hundra år sedan verkligen fungerade. Det sorgliga med tysken är att denne (istället för att inse sitt verks begränsningar och ändra det till något smidigare) lätt hamnar i någon slags nedåtgående, bakåtsträvande spiral och gör saker och ting än krångligare. Tysken kan (läs: vill) nämligen inte ha fel. Och om tysken har makt så ser denne mer än gärna till att använda denna makt för att påvisa just detta. Sen om det blir bra eller inte, det spelar mindre roll. Huvudsaken är att saker och ting är som de brukar och att tysken känner sig hemtam och bekväm med dem.

Det är synd om tysken. Det är faktiskt riktigt synd om tysken. För tysken missar en stor del av livets möjligheter. Det är kanske dags att starta små tillställningar/work shops som går ut på att försöka ”kväva tysken i dig”. Livet blir ju så mycket mer lärorikt om man vågar lyssna på andra och ta hjälp av andra när man behöver det. Det är ju så vi kommer framåt.

Jag är själv dålig på att lyssna på andra ibland. Jag tror ibland att mitt sätt är det enda rätta. Det finns tillfällen när detta kan vara av godo, men de är få tror jag. Jag kommer egentligen bara på något enstaka. Framför allt är det ganska dåligt att ha det förhållningssättet så fort man är fler än ensam. Ett av de enstaka fallen när jag vill tycka att mitt sätt är det enda rätta är när jag vill skriva en ny låt till exempel. Då är det ”mitt sätt” som är det bästa. Otvivelaktigt. Men det är faktiskt en sanning med modifikation. För så fort jag sedan ska forma denna låt tillsammans med mina bandmedlemmar så gäller det att jag dränker tysken inom mig och låter de andra vara med och bidra till helheten. Bara för att jag skrivit en ny låt är jag inte helt plötsligt världsbäst på trummor, bas och alla de andra instrument som ska finnas med. Vi spelar ju faktiskt tillsammans just för att vi som ingår i bandet skapar någonting som (vi tycker) är bättre än när vi spelar var och en för sig. I det här fallet kallas det för Rock n’ Roll… I din situation där du befinner dig kanske det bör kallas något annat? Skit samma vad du vill kalla det. Men nu när du vet vad uttrycket Rock n’ Roll står för här i min blogg (likväl som du förhoppningsvis vet vad ordet tysk står för) så kan du, om du vill, använda det i just ditt sammanhang;

- Rock n’ Roll på jobbet

- Rock n’ Roll i förhållandet

- Rock n’ Roll på hemmet

- Rock n’ Roll i skolan

- Rock n’ Roll på fritis

Och så vidare, och så vidare…

Om vi hjälps åt och strävar framåt så kan vi gemensamt:

”Döda tysken med Rock n’ Roll!”

Jag vet inte riktigt vad jag har för tankar kring vårt liv efter döden, om vi återuppstår i någon form eller ej. Men en sak känner jag instinktivt; låt mig slippa att återfödas som tysk!

Kärlek / Danne

Hultsfred, metallmannen, herrgruppen, hemtjänstkvinnan, golfdamen, mr. Rotary m.fl.

Tjing!

För någon liten vecka sedan var jag och en god kamrat (vi kan kalla honom Micke) på en liten utflykt. Vi skulle på ett iZon-möte i Sveriges (f.d.?) musikmecka Hultsfred. Vi kom söderifrån och i höjd med Växjö skulle vi så svänga av till höger. Vilket vi gjorde. Någon eller några kilometer för tidigt:) Resan blev därmed något längre än planerat. Resvana och luttrade som vi är konstaterade vi mest att vi var på villospår och förlikade oss snart med den uppkomna situationen. De djupa och intressanta samtalen fortgick och till slut hade vi ingen aning om var vi var så vi stannade för att fråga om vägen till Hultsfred. Damen vi frågade först hade aldrig varit där och visste inte hur vi skulle köra vilket gjorde oss lite nervösa. Vi träffade dock snart på en man som skrev ned en vägbeskrivning från där vi var (jag vet fortfarande inte var vi var) till Hultsfred. Resan från där vi var till Hultsfred skulle ta typ 2 timmar sa han... Det skulle ju innebära detsamma som om att vi startade om hemifrån! Klockan var då strax innan 9 och mötet skulle börja 10. Och vi hade påbörjat vår resa från Listerby kl. 7! Det kändes lite tungt just då. Men vadå, tänkte vi snart. Vädret var fint och vi hade trevligt. Dessutom hade vi nog aldrig sett de platser vi körde förbi och igenom om vi inte kört fel. Hur som helst så hann vi dock nästan i tid till mötet (undrar fortfarande hur fan vi körde). Och vad är lite förseningsskäll mot ett liv i lättja, trevliga samtal och lugn i själen? :)

Nåväl, det var ju inte vårt resande det här inlägget skulle handla om utan samtalen vi hade i bilen på väg till och från Hultsfred. Vi snackade om en del djupa grejer inom parrelationens ämnesområde, och sålunda kom vi in på könsroller och stereotyper på vägen hem mellan Åseda och Ronneby där jag steg av för att gå på studentfest. Vi klumpade ihop människor i olika kategorier mycket väl medvetna om att vi generaliserade. Människor som vi tycker beter sig konstigt och som vi inte direkt sympatiserar med. I alla fall inte vad gäller deras sätt att sprida negativ energi och hur de behandlar andra människor i sin närhet. Framför allt när de är i grupp.

Vi började med att prata om något som vi senare kom att kalla "metallmannen". Metallmannen jobbar på en industri av något slag. Kanske på en fabrik nära dig... Han säger saker som; - Kom å sätt da hä i knät ett tag stumpan samtidigt som han klappar med sin högra hand på ovansidan av sitt lår. I vänsterhanden hålls en grogg. Antagligen ansvarar han för familjens grillning under sommaren åxå. Matlagningen under resten av året begränsas antagligen till tillställningar av lite mer festlig karaktär. Inga makaroner och falukorv här inte.

Vi konstaterade raskt att vi inte är några metallmän jag och min vän som vi kallar Micke. Vad vi än är så är vi i alla fall inte just det. Vi är nog lite mjukare. Alla är vi nog mjuka inuti, men jag och vännen vi kan kalla Micke är ganska mjuka utanpå åxå till skillnad från dessa metallmän.

Därefter pratade vi lite om gnällande kvinnor. De där som tycker att det minsann var lite bättre förr, som tycker att de har för taskig lön och som klagar på att de får dra hela lasset på hemmaplan. Var jobbar de? Jo, de hittade vi inom hemtjänsten, sjukvården och liknande. Hmmm... Kvinnodominerande yrken.

Nu började vi kunna skönja ett mönster. Inte många grabbar i vårdsektorn, få brudar i industrin.

Vi pratade vidare om hur det ser ut inom idrotten. Det blev läskigare och läskigare. Det kom upp att det till exempel hade bildats en "damgrupp" till ett pojklag någonstans i bygden därifrån vi kommer, min vän och jag. En damgrupp syftar i det här fallet till att ta hand om kringarrangemangen i samband med pojklagsmatcher i fotboll. Kringarrangemangen består då av att sälja korv, kaffe och läsk, tvätta matchkläder och liknande. Är det bara damer som har tid och/eller lust att hjälpa till med detta? Tanken gick ett tag att vi skulle sätta upp en "herrgrupp" som skulle göra detsamma när damlaget spelar sina matcher, men på något märkligt sätt kändes det som att det var att börja i lite för stor skala. Och DET kändes skumt. Fan vad skadade VI åxå är då! Vi som ändå tyckte att det där med damgrupp kändes för jävligt...

Sen snackade vi om golfdamen (den där med boan ni vet), mr. Rotary (som på ett accepterat och anonymt sätt ändå vill stoltsera med sitt namn för att få kredd) med flera. Andra samhällsklasser, men nån typ av samma symptom. Samma typ av översittarfasoner och gnäll. Ganska (läs: rejält) nedslående faktiskt. Inom hela vårt samhälle verkar det finnas de här grupperingarna och denna segretation.

Varför? Om vi bara kunde beblanda oss lite mer mellan könen och klasserna så skulle nog mycket vara vunnet.

Vi pratade inte så värst mycket om hur dessa problem skulle lösas dock, vi belyste dem snarare. Och jag vet inte om vi gjorde nån speciell nytta där i de småländska skogarna och på vägen genom Blekinge. Men vi tänkte och samtalade runt dessa fenomen en bra stund i alla fall. Och det är kanske det som behövs; samtal vänner emellan. Med tillräckligt många samtal och om vi samtalar tillräckligt ofta kanske man kan luckra upp samhällets sneda strukturer? Vad vet jag.

Var inte blyga för att kommentera (det går alldeles utmärkt att göra det anonymt) och beskriva vidare de olika epiteten för människor vi använt här. Det finns säkert fler grupperingar som kan vara kul att kommentera. Till exempel kanske jag och min vän som vi kan kalla Micke går under epitet "fjollor" av metallmannen. Ni vet sådana där fjollor som har "tummen mitt i handen" och inte kan backa med släp...

Det viktigaste som hände under resan? Under hela dagen vi hade tillsammans var vi närvarande; vi var "här och nu". Och det känns så fantastiskt att ha en vän (som vi nu nästan börjar tro heter Micke på riktigt) som jag har möjlighet att träffa kravlöst och vara "här och nu" med. Hoppas att ni andra åxå har en vän liknande den jag kallar Micke!

Sköt om er, var här och nu och glöm för bövelen inte att prata med varandra!

Kärlek / Danne