Hultsfred, metallmannen, herrgruppen, hemtjänstkvinnan, golfdamen, mr. Rotary m.fl.

Tjing!

För någon liten vecka sedan var jag och en god kamrat (vi kan kalla honom Micke) på en liten utflykt. Vi skulle på ett iZon-möte i Sveriges (f.d.?) musikmecka Hultsfred. Vi kom söderifrån och i höjd med Växjö skulle vi så svänga av till höger. Vilket vi gjorde. Någon eller några kilometer för tidigt:) Resan blev därmed något längre än planerat. Resvana och luttrade som vi är konstaterade vi mest att vi var på villospår och förlikade oss snart med den uppkomna situationen. De djupa och intressanta samtalen fortgick och till slut hade vi ingen aning om var vi var så vi stannade för att fråga om vägen till Hultsfred. Damen vi frågade först hade aldrig varit där och visste inte hur vi skulle köra vilket gjorde oss lite nervösa. Vi träffade dock snart på en man som skrev ned en vägbeskrivning från där vi var (jag vet fortfarande inte var vi var) till Hultsfred. Resan från där vi var till Hultsfred skulle ta typ 2 timmar sa han... Det skulle ju innebära detsamma som om att vi startade om hemifrån! Klockan var då strax innan 9 och mötet skulle börja 10. Och vi hade påbörjat vår resa från Listerby kl. 7! Det kändes lite tungt just då. Men vadå, tänkte vi snart. Vädret var fint och vi hade trevligt. Dessutom hade vi nog aldrig sett de platser vi körde förbi och igenom om vi inte kört fel. Hur som helst så hann vi dock nästan i tid till mötet (undrar fortfarande hur fan vi körde). Och vad är lite förseningsskäll mot ett liv i lättja, trevliga samtal och lugn i själen? :)

Nåväl, det var ju inte vårt resande det här inlägget skulle handla om utan samtalen vi hade i bilen på väg till och från Hultsfred. Vi snackade om en del djupa grejer inom parrelationens ämnesområde, och sålunda kom vi in på könsroller och stereotyper på vägen hem mellan Åseda och Ronneby där jag steg av för att gå på studentfest. Vi klumpade ihop människor i olika kategorier mycket väl medvetna om att vi generaliserade. Människor som vi tycker beter sig konstigt och som vi inte direkt sympatiserar med. I alla fall inte vad gäller deras sätt att sprida negativ energi och hur de behandlar andra människor i sin närhet. Framför allt när de är i grupp.

Vi började med att prata om något som vi senare kom att kalla "metallmannen". Metallmannen jobbar på en industri av något slag. Kanske på en fabrik nära dig... Han säger saker som; - Kom å sätt da hä i knät ett tag stumpan samtidigt som han klappar med sin högra hand på ovansidan av sitt lår. I vänsterhanden hålls en grogg. Antagligen ansvarar han för familjens grillning under sommaren åxå. Matlagningen under resten av året begränsas antagligen till tillställningar av lite mer festlig karaktär. Inga makaroner och falukorv här inte.

Vi konstaterade raskt att vi inte är några metallmän jag och min vän som vi kallar Micke. Vad vi än är så är vi i alla fall inte just det. Vi är nog lite mjukare. Alla är vi nog mjuka inuti, men jag och vännen vi kan kalla Micke är ganska mjuka utanpå åxå till skillnad från dessa metallmän.

Därefter pratade vi lite om gnällande kvinnor. De där som tycker att det minsann var lite bättre förr, som tycker att de har för taskig lön och som klagar på att de får dra hela lasset på hemmaplan. Var jobbar de? Jo, de hittade vi inom hemtjänsten, sjukvården och liknande. Hmmm... Kvinnodominerande yrken.

Nu började vi kunna skönja ett mönster. Inte många grabbar i vårdsektorn, få brudar i industrin.

Vi pratade vidare om hur det ser ut inom idrotten. Det blev läskigare och läskigare. Det kom upp att det till exempel hade bildats en "damgrupp" till ett pojklag någonstans i bygden därifrån vi kommer, min vän och jag. En damgrupp syftar i det här fallet till att ta hand om kringarrangemangen i samband med pojklagsmatcher i fotboll. Kringarrangemangen består då av att sälja korv, kaffe och läsk, tvätta matchkläder och liknande. Är det bara damer som har tid och/eller lust att hjälpa till med detta? Tanken gick ett tag att vi skulle sätta upp en "herrgrupp" som skulle göra detsamma när damlaget spelar sina matcher, men på något märkligt sätt kändes det som att det var att börja i lite för stor skala. Och DET kändes skumt. Fan vad skadade VI åxå är då! Vi som ändå tyckte att det där med damgrupp kändes för jävligt...

Sen snackade vi om golfdamen (den där med boan ni vet), mr. Rotary (som på ett accepterat och anonymt sätt ändå vill stoltsera med sitt namn för att få kredd) med flera. Andra samhällsklasser, men nån typ av samma symptom. Samma typ av översittarfasoner och gnäll. Ganska (läs: rejält) nedslående faktiskt. Inom hela vårt samhälle verkar det finnas de här grupperingarna och denna segretation.

Varför? Om vi bara kunde beblanda oss lite mer mellan könen och klasserna så skulle nog mycket vara vunnet.

Vi pratade inte så värst mycket om hur dessa problem skulle lösas dock, vi belyste dem snarare. Och jag vet inte om vi gjorde nån speciell nytta där i de småländska skogarna och på vägen genom Blekinge. Men vi tänkte och samtalade runt dessa fenomen en bra stund i alla fall. Och det är kanske det som behövs; samtal vänner emellan. Med tillräckligt många samtal och om vi samtalar tillräckligt ofta kanske man kan luckra upp samhällets sneda strukturer? Vad vet jag.

Var inte blyga för att kommentera (det går alldeles utmärkt att göra det anonymt) och beskriva vidare de olika epiteten för människor vi använt här. Det finns säkert fler grupperingar som kan vara kul att kommentera. Till exempel kanske jag och min vän som vi kan kalla Micke går under epitet "fjollor" av metallmannen. Ni vet sådana där fjollor som har "tummen mitt i handen" och inte kan backa med släp...

Det viktigaste som hände under resan? Under hela dagen vi hade tillsammans var vi närvarande; vi var "här och nu". Och det känns så fantastiskt att ha en vän (som vi nu nästan börjar tro heter Micke på riktigt) som jag har möjlighet att träffa kravlöst och vara "här och nu" med. Hoppas att ni andra åxå har en vän liknande den jag kallar Micke!

Sköt om er, var här och nu och glöm för bövelen inte att prata med varandra!

Kärlek / Danne