Ajdå...

Hepp!

I stressen glömde jag länka till grejen på DN :)

Här kommer den... Länken alltså.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=854547

Ut.

Hur tysk är du?

Såg dettta idag på DN.... Ett test som visar hur tysk du är :)

Det används när man söker tyskt medborgarskap förstod jag det som

Har inte hunnit kolla det själv än (har lite brådis till hockeyn)...

I väntan på "Resan utan Micke 1.0"... (eller Hannas bussresa som aldrig blev av)

Hepp!

Det var ett tag sedan. Har inte riktigt haft orken att skriva här på ett tag. Det blir så ibland. Egentligen har jag en himla massa att skriva om, så när jag väl tar tag i det så kommer det nog mycket på en gång. På jobbet händer det en del kuliga grejer. Det projekt jag jobbar med kommer antagligen att ingå i ett forskningsprojekt framöver. Kul tycker jag. Antar och hoppas att min arbetsgivare åxå tycker det är spännande.

Fanken vad olika vi är vi människor. Det hände en liten grej imorse som fick mig att hajja till lite. Hanna (läs: min sambo och älskade livskamrat) och jag samåkte till Listerby (mellan Karlskrona och Ronneby) för att därifrån åka åt varsitt håll. Jag med polaren vi kallar Micke och Hanna med buss till residensstaden i Blekinge. Jag går in på den lokala macken för att vänta på vännen vi kallar Micke och Hanna tar rappa steg mot busshållplatsen. Jag har inget speciellt för mig och börjar spana in oddsen på dagens Elitseriematcher. Jag är precis på väg att lämna in en Lången (som, läs och häpna gick in med det fina oddset på 7,66 ggr pengarna) när Hanna stövlar in på bensinstationen. Shit! Nu har det hänt något, tänker jag... Och det har det åxå. Alltså, det här kan tyckas litet och pluttigt. Men det är det inte alls! Hanna gick på bussen med den fasta övertygelsen att hennes busskort var giltigt. Men aj, tiden för det gick ut igår. Tusan med! Hon ber att få lösa ett nytt månadskort. Men attans med, de tar inte kort på bussen. Så vad göra?

Det rimliga nu vore ju att chauffören låter fina Hanna åka med och lösa ett kort senare under dagen... Men icke! Han som kör bussen har tyskt påbrå. Illa men så är det. Han (som har ett genuint serviceyrke) kan inte låta Hanna (som alltså är trogen kund och löser månadskort) åka med bussen till Karlskrona utan ber henne fixa cash och ta en senare buss. Allt detta strax efter att klockan slagit 7 på morgonen. Söte min tid... Vi sätter väl punkt där.

Jag och vännen vi kallar Micke pratade lite om detta på vägen till jobbet... Vi kunde inte ens föreställa oss själva i den situation som chauffören var i. Eller jo det kunde vi, men absolut inte sättet han agerade på. Vad fan rör sig i ett sådant huvud egentligen? Man skiter ju fullständigt i om denna chaufför haft en taskig morgon (typ om morgontidningen kommit en timme för sent eller nåt...)? Hur fan kunde killen få ett sånt jobb? Man undrar ju verkligen vad det är för kriterier man ska uppnå för att få äran att köra buss åt Länstrafiken.

Nåväl, detta var ju ingen större händelse, men vittnar ändå om vilken brist på empati man faktiskt dagligen kan stöta på. För det mesta så rör man (jag) ju sig med och bland människor man hittat och som man tycker om och då uppstår ju inga sådana här problem. Det är väl kanske därför man blir så jäkla paff, förvånad och rent ut sagt förbannad när sånt här inträffar.

Men man får väl helt enkelt vara otroligt glad för att man har så fin familj, fina vänner och kolleger... Det är ju trots allt det som gör att man reagerar med avsky på det här och ser det som något extraordinärt och fasansfullt. Så tack alla ni därute som är godhjärtade, vänliga och fina med/mot varandra!

Nästa inlägg i denna blogg kommer förhoppningsvis och troligtvis att handla om ytterligare en resa jag gjort till Hultsfred. Denna gången utan vännen vi kallar Micke. Tro det eller ej, men jag körde inte en meter fel den här gången.

På tal om att köra fel. Detta är rätt skrämmande. Vännen vi kallar Micke och jag arbetar numera i samma stad (Karlshamn), så vi samåker så ofta vi kan. Grejen är att i princip hela Blekinge är "hemma" för oss, men vi har katten inte lyckats köra till och från jobbet en enda dag än utan att typ köra fel någon gång om dagen.... Riktigt anmärkningsvärt och nöjsamt om ni frågar mig. Det hela beror nämligen antagligen på att vi diskuterar och samspråkar så flitigt att vi inte riktigt är uppmärksamma på vart vi ska. Det är sällan det händer annars tycker jag... Så nu har det nästan blivit som ett slags kvitto på att vi har det gött ihop.

Som en sista grej så måste jag nog till slut flagga för en sak. Vännen vi kallar Micke och jag känner oss nödgade att sända ett litet radioprogram framöver... Titta gärna förbi då och då för att hålla er uppdaterade om detta. Om ni känner kallet vill säga.

Kram och ta hand om er / Danne

Resa med vännen vi kallar Micke 2.0

Så, nu var ytterligare en resa (till PA2008) med vännen vi kallar Micke avnjuten :) Jag höll på att skriva avklarad, men då hade det ju låtit som att det skulle vara något ansträngande. Och det är det inte tal om i detta fall. Utom möjligtvis för magen (p.g.a. skrattattacker, inget annat…) Vi har så fantastiskt kul när vi sitter i bilen nämligen, och får mycket ventilerat/uträttat. Så mycket att vi i princip bestämt oss för att vi måste åka bil tillsammans åtminstone nån gång per månad.

På vägen upp handlade våra samtal mest kring lite olika kreativa idéer, inte så mycket fördomar och sånt som förra gången det begav sig. Vännen vi kallar Micke har bland annat, tillsammans med en kompanjon, ett projekt som ligger och lurar i vassen som känns helt absurt och molto spännande. Vi spånade och garvade åt detta en bra stund på vägen upp till metropolen Växjö. Tyvärr kan jag inte säga så mycket mer om det just nu för då blir väl vännen vi kallar Micke antagligen tvungen att likvidera mig. Men detta är nog nåt ni kommer att höra talas om mer framöver.

Tyvärr var nog det mesta vi pratade om ”hemligheter” som jag inte kan yppa något om här. Sorry, får återkomma till dessa så snart det går.

I övrigt så gick bilfärden extremt planenligt. Mig veterligen så körde vi bara fel någon enstaka gång :) Men då var vi redan i Växjö i så det räknas knappt. Men vi fick i alla fall nöjet att ringa och fråga Pernilla (samma person som vi fick ringa på vägen till Hultsfred) lite om vägen på slutet. Dessutom visste vi faktiskt inte att vi var i tid just då. Vi var i ärlighetens namn lite osäkra på om själva tillställningen började kl. 12 eller 13 (vilket vi trodde). Klockan var då ungefär 12.40… Men allt började kl. 13 och vi höll såklart masken.

PA2008 var både kul och givande. Det känns som att det borde ha varit fler deltagare på en sådan konferens bara.

Resan hem skulle jag kunna fylla spaltmetrar med. Arbetstiden kändes avklarad och vi gick loss på rent privata, sjuka idéer. Dessa kan jag för tillfället inte heller säga så mycket om för tillfället tyvärr. Men så mycket kan jag säga att vännen vi kallar Micke och jag har en riktigt kul grej på gång denna sidan jul… Om den grejen kommer att vara i analog eller digital form är lite för tidigt att säga. Hur som helst så kommer telefoner, kameror, datorer, mickar, människor, vätskor och visst sällskap att krävas för att denna idé ska kunna förverkligas. Projektet kommer antagligen också att kräva ett antal ursäkter från vår sida åt olika håll… Bara att hoppas att vår förhoppning om förståelse och acceptens från omvärlden slår väl in i detta projekt.

Nåväl, sköt om er. Dagens lyssningstips från coachen: hela plattan "Carried to Dust" med och av Calexico.

Kärlek / Danne

Är det ett jobb och/eller ett engagemang?

Jag har tämligen ofta under senare tid stött på människor som undrat vad jag gör på mitt jobb. Frågan ställs ibland på ett sätt som gör att jag tror att jag ska tolka frågan som att de undrar om det verkligen är ett ”riktigt” jobb jag utför. Detta (lite trista) sättet att fråga kan jag möjligen förstå, med viss ansträngning... Det är om det är på det sättet att den som frågar tycker att ett yrke oftast består av EN eller kanske ett par huvudsakliga arbetsuppgifter med väldigt tydliga resultat, arbetstider och förhållningsregler. Med de preferenserna och de ögonen blir t.ex. det jag håller på med väldigt annorlunda och ter sig kanske t.o.m. konstigt. Annars förstår jag inte. Sen finns det ju såklart gott om folk som frågar av vänlighet och intresse, vilket känns kul och inspirerande! Så jag ska försöka mig på en förklaring som inte på något sätt är heltäckande, men som kan ge en liten bild över det jag gör.

Jag gör en himla massa grejer på mitt arbete. Det är antagligen däri luddigheten kan tänkas ligga. Jag arbetar för närvarande under epitet ”verksamhetsutvecklare” hos min arbetsgivare. Vad gör man då? Jo, man utvecklar verksamhet. Busenkelt ju! Tills man blir ombedd att förklara vad man rent konkret gör då :) Nu arbetar jag främst med/mot dagens unga människor, så jag kanske svarar att jag försöker att ta till vara på unga människors idéer och försöker skapa förutsättningar för att de ska kunna realisera dessa i någon form av verksamhet inom ”min” organisation. Hmmmm…. Återigen; vad gör man då? Ja, man tittar efter nya trender på nätet, träffar kidz, har möten med skolfolk och politiker, skriver bidragsansökningar, lobbar för nya idéer och tänk inom och utom den egna organisationen, träffas i olika nätverk för att stämma av och kolla upp nya företeelser… med mera, med mera. Utöver detta ingår arbetsplatsträffar, konferenser och möten inom den egna organisationen i arbetet. Alla dessa små pusselbitar syftar i slutändan till att nya saker och ting ska HÄNDA! Saken är den att saker och ting oftast inte händer av sig själva. Och för att något ska ske så måste man oftast jobba på en massa olika plan samtidigt. Sen ”helt plötsligt” händer det något. Bakom det plötsliga ligger det dock alltid ett arbete. Det är detta arbete som upptar det allra mesta av min vakna tid.

Nästa veckas arbete ser till exempel ut som följer:

• Måndag

”Branschträff” i Malmö för människor i regionen som arbetar med ungdomskultur. Start vid 10-snåret, slut framåt småtimmarna. Tågresor mellan Ronneby och Malmö.

• Tisdag

”Kulturdag” i Karlshamn. Heldag från kl. 8.30-17.00. Presentation av och arbete runt Karlshamns kulturpolitiska program.

• Onsdag

”Vanlig” kontorsdag med ett par möten inbokade i Karlshamn.

• Torsdag

Malmö igen. Ska representera Sensus under ESF-dagarna samt besöka ett aktivitetshus. Tågresor mellan Ronneby och Malmö.

Tebax till Karlshamn för att besöka habiliteringen vid Blekingesjukhuset mellan 16.00-19.00.

• Fredag

iZon-möte i Karlskrona. Har ingen riktig koll på tider och plats än.

Så nu vet ni det, ni som undrat.

Ja, ja, nog om denna aspekt av arbete…

Nu till nästa :) I många fall där det ska tillsättas tjänster så fokuserar man lite för mycket på vad den tilltänkte arbetstagaren har för kunskaper, främst dokumenterade sådana. Med dagens nätverksbaserade samhälle tycker jag att man istället borde fokusera lite mer på vilket DRIV en arbetstagare kan tänkas ha. Kunskaper eller information som krävs finns oftast ändå i närheten på ett eller annat sätt. Den kan ofta införskaffas eller upphämtas med lite god vilja. Man ska absolut inte förringa kunskap, det är inte det jag menar, snarare lägga lite mer vikt på engagemang än vad man gör idag. Detta gäller kanske inte vid tillsättning av alla typer av tjänster. Jag har mest erfarenhet av, och tänker främst på kreativa näringar. Fram för mer engagemang och driv!

Imorgon, fredag, ska jag åka på PA2008 i Växjö tillsammans med en vän som vi kan kalla Micke. Jag ser sannerligen fram emot allt som rör detta (bilfärden synnerligen inkluderad!) Det var ju i Växjötrakten vi hamnade på villovägar senast det begav sig… Men det vore ju katten om vi skulle lyckas hamna snett den här gången åxå! Till Växjö hittar vi faktiskt båda två utan problem. Vi har ju båda till och med arbetat i den staden:)

Hur som helst så är det ett starkt tips från coachen att nästa inlägg i den här bloggen kommer att behandla morgondagens aktiviteter på ett eller annat sätt… Så häng kvar!

Kärlek / Danne

Pressen styr hur vi mår?!

Tjenis!

I år spås sämre spannmålsskördar än vanligt, räntan kommer att stiga och huspriserna att sjunka. Känns det igen? Vilket annat år har det inte varit så här... Framåt sensommaren och början av hösten kommer det; allt det där som är lite negativt och trist för de allra flesta. Det är som om det är uttänkt att vi vid denna tiden på året ska känna oss lite vemodiga och tröstlösa. I alla fall om pressen får vara med och bestämma. Och det får de ju. I allra högsta grad!

Det är sannerligen såååå beklämmande att pressen styr och bestämmer över vårt dagliga liv och över hur vi ska må. Men på något sätt måste det ju vara så att det är vi, människorna, som ger dem det mandatet. Frågan är bara vem som köper deras skit. De flesta? Alla ni på fabrikerna? Hemtjänsten? Idrottsintresserade? Jag vet sannerligen inte... Det jag vet dock, det är att efter snart två år utan TV har jag märkt att jag är ganska långt bortkoplad från mycket av det där, men långt ifrån allt. Jag vet fortfarande en himla massa som jag rimligtvis inte borde veta. Det mesta helt oväsentligt, annat faktiskt sånt som jag borde känna till. Men däri ligger trixet... Klart att jag vill veta och känna till de viktiga nyheterna! Men vilka är de viktiga nyheterna då? Jo, till stor del blir det ju så (dessvärre) att det som de flesta läser (och därmed tycker är viktigt) är det som är viktigt. Lite synd bara att större delen av befolkningen verkar tycka att det är viktigare att en s.k. kändis som dansat hyfsat fint i TV säger nåt omatnyttigt (nytt ord!) än att det händer diverse hemskheter och (för all del) godheter runt omkring på vår planet. Perspektivet blir liiiite skevt ibland då, kan man säga. Men som sagt; vi har oss själva att skylla. Köper vi inte skiten så säljer den inte heller. Så jävla enkelt är det nog dessvärre. Punkt.

Jag började jobba igen idag efter en veckas ledighet. Lite surt sådär, men det kändes i alla fall som vanligt. Det kunde ju varit värre, och det är ju bra på nåt sätt :)

Vidare håller jag fortfarande på att spela in mina nya låtar här hemma. Om det är någon, mot förmodan, som skule vara intresserad av att få ta del av dessa så är det bara att droppa ett mail till mig så ombesörjer jag den saken. Det blir inte jättebra. Och det var ju inte heller min avsikt om ni minns... Det blir ganska skitigt och otäckt när man gör det snabbt.

Nåväl, idag riktades all ilska mot media... eller rättare sagt alla oss som köper skiten. Jag kan i många fall räknas in bland dessa tyvärr! Jag läser faktiskt Sportbladet på nätet med inte alls för långt mellanrum... Så jag bidrar jag åxå till eländet, dessvärre. Skit med, jag är nästan alltid den största skurken i alla mina inlägg. Jag får ta lärdom.

Kärlek till er alla hur som helst / Danne

Trixet med att blogga...

Det här med att blogga kan ibland kännas till viss del som det gör när man skriver låtar. Man skriver, plitar och funderar en hel del över det man för ned på pränt i form av texter och melodi. Den stora skillnaden för min egen del är dock att bloggen skrivs mer direkt och snabbt utan någon reflektionstid mellan skrivandet och publiceringen. De två sakerna sker i stort sätt så samtidigt det går. Detta är ju det fina med denna typ av aktivitet, men åxå det vanskliga. Det är lätt hänt att man inte riktigt får fram det man vill ha sagt på ett alldeles riktigt sätt. Formuleringarna kan bli lite ogenomtänkta och väl direkta ibland (det är dock detta som jag själv tycker är det spännande med att läsa andras bloggar)

Sedan händer det där andra; människor lyssnar eller läser det man skapat, vilket är en stor del av meningen med det hela. Framför allt om man bloggar. Desto fler som läser, desto kuligare helt enkelt. Det som då kan kännas lite trixigt emellanåt är att de som läser har sina egna preferenser, tankar och idéer och därmed tolkar det man skriver på sitt sätt. Och så ska det ju, och måste det ju naturligtvis vara. Det är en del av det fina med både musik och text.

Nu blir det tyvärr så då och då att en del ibland känner sig träffade och trampade på. Detta är mycket tråkigt och gör uppriktigt sagt ont i mig! Jag vill nämligen vara och försöker vara en kärleksfull medmänniska. Jag kommer aldrig (läs: vill aldrig) i mina blogginlägg att syfta på enskilda personer med något negativt syfte. Punkt. Det har aldrig varit och kommer aldrig att vara min stil. Däremot är det kul att generalisera och orera kring olika fenomen och företeelser. Gärna på ett obstinat, och ibland överdrivet sätt. Enligt mitt tycke och min smak blir det oftast mer underhållande då. Väldigt ofta kan jag åxå räkna in mig själv i de sammanhang och begrepp som jag klankar ned på... Till exempel i inläggen om "Tysken", "Hultsfred" och även "Cover-träsket". Jag själv är nämligen långt ifrån perfektion på i stort sett alla mänskliga plan. Men det faktumet begränsar mig inte från att ha åsikter om saker och ting. Och hade jag inte haft dessa åsikter och känt ett behov av att skriva kring dessa ämnen hade jag inte heller reflekterat så mycket kring dessa ämnen, och därmed inte heller varit lika benägen att ändra på mig själv på vissa plan. Så är det...

Hur som helst; om det är någon som känt sig träffad på något negativt sätt av ett eller flera av mina inlägg så ber jag ödmjukast om ursäkt. Var inte rädda för att skriva en rad eller två till mig om det framöver är så att någon av er känner sig utpekad och/eller beskriven i ett sammanhang som ni tycker känns olustigt eller nedvärderande.

I övrigt hoppas jag att ni alla har det bra såhär i slutet av vår korta sommar. Nu ska jag återgå till denna veckas huvudsakliga syssla; att ha semester.

Ta hand om er!
Kärlek / Danne

80-talet och lokalbögen

80-talet.

Först nämns några typiska företeelser från 80-talet. Det finns ingen speciell anledning till det mer än att jag fick för mig att tänka på 80-talet. Sen övergår inlägget till en liten reflektion över hårdrockens könsroller och skeva kvinnoideal. Håll till godo kära vänner och kom ihåg att; En blogg är en blogg. Ingenting annat än en blogg.

Reverb och efterklang.
Allt reverb du råkar höra på vilken virveltrumma som helst från den tiden var faktiskt på riktigt. Ofattbart idag men då var det tydligen rätt. Ibland blir det nästan svårt att höra när själva virveltrumslaget sker, den låter ju heeela tiden J Man skulle kunna tänka sig (och hoppas) att man lade på en massa effekter på musiken just för att man kunde… men vid närmare eftertanke så var det inte en total avsaknad av effekter på musiken under 70-talet heller, så det kan ju inte vara hela sanningen i alla fall. Speciellt okul blir det idag när man vill lyssna på denna musik från efterklangens årtionde. Det finns (jo, faktiskt…) hyfsad musik även från detta årtionde, men den låter sig knappt lyssnas på med dess svulstiga mixningar och arrangemang. Är det någon som har tips på musik som producerades under 80-talet som inte låter 80-tal så tas det gärna emot! Det hade varit kul att samla på sig lite sådant.

Hårtofsar i kulör.
Jag kommer ihåg att det fanns hårtofsar i olika kulörer som man kunde fästa på sitt vanliga hår. Jag har för mig att jag själv hade en blå tofs en kortare period, fäst i nacken. Nyttan med detta? Minns inte…

Tubsockor.
Vidare hade man tubsockor med byxorna nedstoppade i dessa tjocka svettbefrämjande tygstycken. Dumt kan tyckas, men på något sätt helt rätt just då. Det här tycks på något skumt sätt ha kommit tillbaka igen nu på senare år. Det finns kanske någon praktisk anledning förutom velocipedåkning utan kedjeskydd?

Chockfärgade sockor.
Visst fanns det även extremt starkt färgade strumpor som man med fördel bar i olika färger så att den ena foten var röd och den andra grön till exempel? Måste ju ha sett ut som en vandrande farled… Det var nog ingen långlivad trend.

Slime-klumpar.
Någon gång kring 1984 hade man en sorts slime-klump i en burk som man hade med sig lite varstans. Denna klump kastades på typ väggar och liknande så att den nästan fastnade. Den fastnade bara till den grad att den sakta åkte nedför den vägg man kastat den mot. Varför? Någon som minns?

Karateskor.
Fanns det inte något man kallade för karateskor? Jag har för mig att det fanns en typ av svarta skor utan snörning som kallades så, men minnet (förträngningsmekanismen kanske) sviker mig lite här…

Hockeyfrillan.
Hockeyfrillan gjorde åxå entré på 80-talet. Väl? Mycket kulig frisyr det där. Den är kanske en av de saker som faktiskt lever kvar sedan dess?! Eller finns det andra märkliga företeelser eller attiraljer som härstammar från 80-talet (förutom Magnus Uggla) som fortfarande existerar/används? Tipsa hemskt gärna!

Tjejliknande hårdrockare.
Inom den ack så tuffa hårdrocken uppstod på 80-talet en sidoart där det visuella uttrycket gick ut på att de tuffa hårdrockarna skulle se så tjejlika ut som möjligt. Inget direkt fel med det, det blir bara lite kul och skrattretande när de skulle vara så förbaskat hårda och tuffa på alla andra sätt… Fast det kanske gjorde det extra tufft, att våga sig på detta inom just den genren?!

Annars är det ju just tjejer i olika former som exploateras och utnyttjas av dessa hårdrockare, framför allt var det i alla fall så på 80-talet. Det var rätt mycket nakna brudar med stora bröst på både konserter och i videos om man säger så J Nu för tiden är det väl mer den samlade hip-hopelitens stora mål, att förnedra det täcka könet på detta sätt?

Jag var nyligen på Sweden Rock Festival (SRF) i ett jobbärende och det var kul att se lite olika fenomen nu 2008. Där var extremt tuffa (utseendemässigt) män i läder, med rakade huvuden och skägg som såg farliga och tuffa ut. Där var åxå gott om tjejliknande manliga rockers som var lite spädare (och idag liiite mer tunnhåriga, haha) och mesigare. Vidare lirade ärke- och läderbögen Rob Halford (Judas Priest) på festivalen till full uppskattning av de flesta. Vid en scen på SRF var det ett antal akter som lirade där den övervägande delen av bandmedlemmarna var tjejer. Det jag tyckte var en aning anmärkningsvärt där var att flera av de brudar som lirade där var halvnakna och på ett något absurt sätt försökte se ut som de brudar de andra tuffa hårdrockarna visar upp i sina videos och på sina konserter. Det var by the way likadant bland festvalens kvinnliga besökare till stor del. Alltså ingen revolt här inte, mer en fogning efter det mycket skeva kvinnoidealet som återfinns inom hårdrocken till stor del. Jag var mycket förundrad över detta. Jag fattar inte riktigt hur man ska kunna bli tagen på allvar om man agerar så. Men, men…

Hur som helst, vilken jävla härlig blandning och sörja. Man skulle kanske kunna tänka sig att alla dessa människor inte skulle kunna hålla ihop och sams. Men se, det kan de absolut. Det är en himla skön och hjärtlig stämning på SRF. Det verkar faktiskt som om hårdrockare är lite extra fördomsfria och accepterande (på vissa sätt) i sitt leverne. Eller är det bara under en vecka om året, under dessa omständigheter, när det är SRF det är så? Man kan ju bara att hoppas att man accepterar lokalbögen på jobbet åxå de resterande 51 veckorna om året till exempel…

Kärlek / Danne

Döda tysken med Rock n’ Roll!

OBS!!! Ordet tysk används här på ett sätt som kan (om man tolkar väldigt fel) kännas nedlåtande för personer med tysk nationalitet, härkomst eller anknytning. Detta är absolut inte min mening! Det här handlar inte om att ha tysk nationalitet eller liknande. Begreppet tysk används (felaktigt) här som ett samlingsord för ordning, bakåtsträvan och ”jag-har-rätt-mentalitet”. Typ. Jag ber om ursäkt om någon ändå skulle känna sig förnärmad.

En ”tysk” är per definition lite stel i knävecken, ordningsam och aningens barsk. Tysken har ett kontrollbehov utöver det normala. Tysken är noga med att andra ska göra rätt. Och rätt är i det här fallet synonymt med att saker ska göras på tyskens sätt. En röd dekal med bokstaven ”M” på en bil är en indikator för att lokalisera en tysk, en polisuniform kan vara en annan.

Haken är bara att om vi ger tysken rätt så kommer vi aldrig någonstans i vår utveckling. Då kommer vi alltid att göra saker så som vi har gjort dem förut. Om och om igen.

Själv stöter jag på en form av tysken nästan dagligen. Eller rättare sagt ett regelverk som tysken hittade på för jättelänge sedan och som tysken såklart tycker fungerar minst lika bra idag som tidigare just därför att det en gång för hundra år sedan verkligen fungerade. Det sorgliga med tysken är att denne (istället för att inse sitt verks begränsningar och ändra det till något smidigare) lätt hamnar i någon slags nedåtgående, bakåtsträvande spiral och gör saker och ting än krångligare. Tysken kan (läs: vill) nämligen inte ha fel. Och om tysken har makt så ser denne mer än gärna till att använda denna makt för att påvisa just detta. Sen om det blir bra eller inte, det spelar mindre roll. Huvudsaken är att saker och ting är som de brukar och att tysken känner sig hemtam och bekväm med dem.

Det är synd om tysken. Det är faktiskt riktigt synd om tysken. För tysken missar en stor del av livets möjligheter. Det är kanske dags att starta små tillställningar/work shops som går ut på att försöka ”kväva tysken i dig”. Livet blir ju så mycket mer lärorikt om man vågar lyssna på andra och ta hjälp av andra när man behöver det. Det är ju så vi kommer framåt.

Jag är själv dålig på att lyssna på andra ibland. Jag tror ibland att mitt sätt är det enda rätta. Det finns tillfällen när detta kan vara av godo, men de är få tror jag. Jag kommer egentligen bara på något enstaka. Framför allt är det ganska dåligt att ha det förhållningssättet så fort man är fler än ensam. Ett av de enstaka fallen när jag vill tycka att mitt sätt är det enda rätta är när jag vill skriva en ny låt till exempel. Då är det ”mitt sätt” som är det bästa. Otvivelaktigt. Men det är faktiskt en sanning med modifikation. För så fort jag sedan ska forma denna låt tillsammans med mina bandmedlemmar så gäller det att jag dränker tysken inom mig och låter de andra vara med och bidra till helheten. Bara för att jag skrivit en ny låt är jag inte helt plötsligt världsbäst på trummor, bas och alla de andra instrument som ska finnas med. Vi spelar ju faktiskt tillsammans just för att vi som ingår i bandet skapar någonting som (vi tycker) är bättre än när vi spelar var och en för sig. I det här fallet kallas det för Rock n’ Roll… I din situation där du befinner dig kanske det bör kallas något annat? Skit samma vad du vill kalla det. Men nu när du vet vad uttrycket Rock n’ Roll står för här i min blogg (likväl som du förhoppningsvis vet vad ordet tysk står för) så kan du, om du vill, använda det i just ditt sammanhang;

- Rock n’ Roll på jobbet

- Rock n’ Roll i förhållandet

- Rock n’ Roll på hemmet

- Rock n’ Roll i skolan

- Rock n’ Roll på fritis

Och så vidare, och så vidare…

Om vi hjälps åt och strävar framåt så kan vi gemensamt:

”Döda tysken med Rock n’ Roll!”

Jag vet inte riktigt vad jag har för tankar kring vårt liv efter döden, om vi återuppstår i någon form eller ej. Men en sak känner jag instinktivt; låt mig slippa att återfödas som tysk!

Kärlek / Danne

Hultsfred, metallmannen, herrgruppen, hemtjänstkvinnan, golfdamen, mr. Rotary m.fl.

Tjing!

För någon liten vecka sedan var jag och en god kamrat (vi kan kalla honom Micke) på en liten utflykt. Vi skulle på ett iZon-möte i Sveriges (f.d.?) musikmecka Hultsfred. Vi kom söderifrån och i höjd med Växjö skulle vi så svänga av till höger. Vilket vi gjorde. Någon eller några kilometer för tidigt:) Resan blev därmed något längre än planerat. Resvana och luttrade som vi är konstaterade vi mest att vi var på villospår och förlikade oss snart med den uppkomna situationen. De djupa och intressanta samtalen fortgick och till slut hade vi ingen aning om var vi var så vi stannade för att fråga om vägen till Hultsfred. Damen vi frågade först hade aldrig varit där och visste inte hur vi skulle köra vilket gjorde oss lite nervösa. Vi träffade dock snart på en man som skrev ned en vägbeskrivning från där vi var (jag vet fortfarande inte var vi var) till Hultsfred. Resan från där vi var till Hultsfred skulle ta typ 2 timmar sa han... Det skulle ju innebära detsamma som om att vi startade om hemifrån! Klockan var då strax innan 9 och mötet skulle börja 10. Och vi hade påbörjat vår resa från Listerby kl. 7! Det kändes lite tungt just då. Men vadå, tänkte vi snart. Vädret var fint och vi hade trevligt. Dessutom hade vi nog aldrig sett de platser vi körde förbi och igenom om vi inte kört fel. Hur som helst så hann vi dock nästan i tid till mötet (undrar fortfarande hur fan vi körde). Och vad är lite förseningsskäll mot ett liv i lättja, trevliga samtal och lugn i själen? :)

Nåväl, det var ju inte vårt resande det här inlägget skulle handla om utan samtalen vi hade i bilen på väg till och från Hultsfred. Vi snackade om en del djupa grejer inom parrelationens ämnesområde, och sålunda kom vi in på könsroller och stereotyper på vägen hem mellan Åseda och Ronneby där jag steg av för att gå på studentfest. Vi klumpade ihop människor i olika kategorier mycket väl medvetna om att vi generaliserade. Människor som vi tycker beter sig konstigt och som vi inte direkt sympatiserar med. I alla fall inte vad gäller deras sätt att sprida negativ energi och hur de behandlar andra människor i sin närhet. Framför allt när de är i grupp.

Vi började med att prata om något som vi senare kom att kalla "metallmannen". Metallmannen jobbar på en industri av något slag. Kanske på en fabrik nära dig... Han säger saker som; - Kom å sätt da hä i knät ett tag stumpan samtidigt som han klappar med sin högra hand på ovansidan av sitt lår. I vänsterhanden hålls en grogg. Antagligen ansvarar han för familjens grillning under sommaren åxå. Matlagningen under resten av året begränsas antagligen till tillställningar av lite mer festlig karaktär. Inga makaroner och falukorv här inte.

Vi konstaterade raskt att vi inte är några metallmän jag och min vän som vi kallar Micke. Vad vi än är så är vi i alla fall inte just det. Vi är nog lite mjukare. Alla är vi nog mjuka inuti, men jag och vännen vi kan kalla Micke är ganska mjuka utanpå åxå till skillnad från dessa metallmän.

Därefter pratade vi lite om gnällande kvinnor. De där som tycker att det minsann var lite bättre förr, som tycker att de har för taskig lön och som klagar på att de får dra hela lasset på hemmaplan. Var jobbar de? Jo, de hittade vi inom hemtjänsten, sjukvården och liknande. Hmmm... Kvinnodominerande yrken.

Nu började vi kunna skönja ett mönster. Inte många grabbar i vårdsektorn, få brudar i industrin.

Vi pratade vidare om hur det ser ut inom idrotten. Det blev läskigare och läskigare. Det kom upp att det till exempel hade bildats en "damgrupp" till ett pojklag någonstans i bygden därifrån vi kommer, min vän och jag. En damgrupp syftar i det här fallet till att ta hand om kringarrangemangen i samband med pojklagsmatcher i fotboll. Kringarrangemangen består då av att sälja korv, kaffe och läsk, tvätta matchkläder och liknande. Är det bara damer som har tid och/eller lust att hjälpa till med detta? Tanken gick ett tag att vi skulle sätta upp en "herrgrupp" som skulle göra detsamma när damlaget spelar sina matcher, men på något märkligt sätt kändes det som att det var att börja i lite för stor skala. Och DET kändes skumt. Fan vad skadade VI åxå är då! Vi som ändå tyckte att det där med damgrupp kändes för jävligt...

Sen snackade vi om golfdamen (den där med boan ni vet), mr. Rotary (som på ett accepterat och anonymt sätt ändå vill stoltsera med sitt namn för att få kredd) med flera. Andra samhällsklasser, men nån typ av samma symptom. Samma typ av översittarfasoner och gnäll. Ganska (läs: rejält) nedslående faktiskt. Inom hela vårt samhälle verkar det finnas de här grupperingarna och denna segretation.

Varför? Om vi bara kunde beblanda oss lite mer mellan könen och klasserna så skulle nog mycket vara vunnet.

Vi pratade inte så värst mycket om hur dessa problem skulle lösas dock, vi belyste dem snarare. Och jag vet inte om vi gjorde nån speciell nytta där i de småländska skogarna och på vägen genom Blekinge. Men vi tänkte och samtalade runt dessa fenomen en bra stund i alla fall. Och det är kanske det som behövs; samtal vänner emellan. Med tillräckligt många samtal och om vi samtalar tillräckligt ofta kanske man kan luckra upp samhällets sneda strukturer? Vad vet jag.

Var inte blyga för att kommentera (det går alldeles utmärkt att göra det anonymt) och beskriva vidare de olika epiteten för människor vi använt här. Det finns säkert fler grupperingar som kan vara kul att kommentera. Till exempel kanske jag och min vän som vi kan kalla Micke går under epitet "fjollor" av metallmannen. Ni vet sådana där fjollor som har "tummen mitt i handen" och inte kan backa med släp...

Det viktigaste som hände under resan? Under hela dagen vi hade tillsammans var vi närvarande; vi var "här och nu". Och det känns så fantastiskt att ha en vän (som vi nu nästan börjar tro heter Micke på riktigt) som jag har möjlighet att träffa kravlöst och vara "här och nu" med. Hoppas att ni andra åxå har en vän liknande den jag kallar Micke!

Sköt om er, var här och nu och glöm för bövelen inte att prata med varandra!

Kärlek / Danne