I väntan på "Resan utan Micke 1.0"... (eller Hannas bussresa som aldrig blev av)

Hepp!

Det var ett tag sedan. Har inte riktigt haft orken att skriva här på ett tag. Det blir så ibland. Egentligen har jag en himla massa att skriva om, så när jag väl tar tag i det så kommer det nog mycket på en gång. På jobbet händer det en del kuliga grejer. Det projekt jag jobbar med kommer antagligen att ingå i ett forskningsprojekt framöver. Kul tycker jag. Antar och hoppas att min arbetsgivare åxå tycker det är spännande.

Fanken vad olika vi är vi människor. Det hände en liten grej imorse som fick mig att hajja till lite. Hanna (läs: min sambo och älskade livskamrat) och jag samåkte till Listerby (mellan Karlskrona och Ronneby) för att därifrån åka åt varsitt håll. Jag med polaren vi kallar Micke och Hanna med buss till residensstaden i Blekinge. Jag går in på den lokala macken för att vänta på vännen vi kallar Micke och Hanna tar rappa steg mot busshållplatsen. Jag har inget speciellt för mig och börjar spana in oddsen på dagens Elitseriematcher. Jag är precis på väg att lämna in en Lången (som, läs och häpna gick in med det fina oddset på 7,66 ggr pengarna) när Hanna stövlar in på bensinstationen. Shit! Nu har det hänt något, tänker jag... Och det har det åxå. Alltså, det här kan tyckas litet och pluttigt. Men det är det inte alls! Hanna gick på bussen med den fasta övertygelsen att hennes busskort var giltigt. Men aj, tiden för det gick ut igår. Tusan med! Hon ber att få lösa ett nytt månadskort. Men attans med, de tar inte kort på bussen. Så vad göra?

Det rimliga nu vore ju att chauffören låter fina Hanna åka med och lösa ett kort senare under dagen... Men icke! Han som kör bussen har tyskt påbrå. Illa men så är det. Han (som har ett genuint serviceyrke) kan inte låta Hanna (som alltså är trogen kund och löser månadskort) åka med bussen till Karlskrona utan ber henne fixa cash och ta en senare buss. Allt detta strax efter att klockan slagit 7 på morgonen. Söte min tid... Vi sätter väl punkt där.

Jag och vännen vi kallar Micke pratade lite om detta på vägen till jobbet... Vi kunde inte ens föreställa oss själva i den situation som chauffören var i. Eller jo det kunde vi, men absolut inte sättet han agerade på. Vad fan rör sig i ett sådant huvud egentligen? Man skiter ju fullständigt i om denna chaufför haft en taskig morgon (typ om morgontidningen kommit en timme för sent eller nåt...)? Hur fan kunde killen få ett sånt jobb? Man undrar ju verkligen vad det är för kriterier man ska uppnå för att få äran att köra buss åt Länstrafiken.

Nåväl, detta var ju ingen större händelse, men vittnar ändå om vilken brist på empati man faktiskt dagligen kan stöta på. För det mesta så rör man (jag) ju sig med och bland människor man hittat och som man tycker om och då uppstår ju inga sådana här problem. Det är väl kanske därför man blir så jäkla paff, förvånad och rent ut sagt förbannad när sånt här inträffar.

Men man får väl helt enkelt vara otroligt glad för att man har så fin familj, fina vänner och kolleger... Det är ju trots allt det som gör att man reagerar med avsky på det här och ser det som något extraordinärt och fasansfullt. Så tack alla ni därute som är godhjärtade, vänliga och fina med/mot varandra!

Nästa inlägg i denna blogg kommer förhoppningsvis och troligtvis att handla om ytterligare en resa jag gjort till Hultsfred. Denna gången utan vännen vi kallar Micke. Tro det eller ej, men jag körde inte en meter fel den här gången.

På tal om att köra fel. Detta är rätt skrämmande. Vännen vi kallar Micke och jag arbetar numera i samma stad (Karlshamn), så vi samåker så ofta vi kan. Grejen är att i princip hela Blekinge är "hemma" för oss, men vi har katten inte lyckats köra till och från jobbet en enda dag än utan att typ köra fel någon gång om dagen.... Riktigt anmärkningsvärt och nöjsamt om ni frågar mig. Det hela beror nämligen antagligen på att vi diskuterar och samspråkar så flitigt att vi inte riktigt är uppmärksamma på vart vi ska. Det är sällan det händer annars tycker jag... Så nu har det nästan blivit som ett slags kvitto på att vi har det gött ihop.

Som en sista grej så måste jag nog till slut flagga för en sak. Vännen vi kallar Micke och jag känner oss nödgade att sända ett litet radioprogram framöver... Titta gärna förbi då och då för att hålla er uppdaterade om detta. Om ni känner kallet vill säga.

Kram och ta hand om er / Danne